Visar inlägg med etikett Död. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Död. Visa alla inlägg

lördag 10 december 2011

¤¤¤ Nästan som förr ¤¤¤

Dagens foto:


Mina "mästerverk" till lussekatter! Dom var iallafall goda att äta :)

Dagen gick i ett. Den började vid halv åtta då det var dags för alla att stiga upp och äta frukost. När den var intagen tog jag med mig Loke och Kian och åkte till Vara där det var dags för den årliga besiktningen. Min lilla pärla gick dock inte igenom, bromsbelägget i bak var helt utslitet. Detta visste vi skulle ske för det började skrapa igår när Anders åkte hem från jobbet. Det var dock lite ont om tid att hinna fixa detta innan besiktningen. Men men, inga andra fel så nu vet vi ju vad som behövs åtgärdas och det är ju ett relativt billigt och enkelt problem, för dom som kan vill säga.
Fort hem igen och hämta Anders och Thor för då var det dags att leta julgran. Det var marknad i Grästorp så vi behövde inte leta särskilt länge innan vi betalade 150 kr för en gran och kunde åka hem igen.
Efter det var det dags att infinna sig på Hälsoborgen bad och camping där jag skulle hålla i ett kombinerat box/core pass (maria höll i coren) och det var betydligt fler som infann sig en tidig lördagmorgon än vad vi trodde. Mycket roligt.
En snabbdusch senare var jag hemma igen. En enkel jullunch skulle dukas fram och sedan var det bara att invänta släkten så vår julpysseldag kunde börja.

Dagen var jättemysig. Alla pysslade med något (jag gjorde mest pepparkakor och lussekatter) men det gjordes även tomtar och fina stutar. Syrran gjorde egna julkort och Roger limmade ihop sitt pepparkakshus som var i tusen delar när han köpte det. Granen är även färdigklädd! 
Det var verkligen jätte kul att träffa alla igen.Speciellt roligt var det att dom faktiskt kom till oss. Sen morfar gick bort har inget varit sig likt men idag kändes det nästan som förr. Förutom att den jätte stora saknaden alltid kommer att finnas med oss. Det är ett stort tomrum han lämnar efter sig morfar. 
Någonstans , djupt där inne, önskar och vill jag att han var med oss idag. Och det tror jag faktiskt att han var...

lördag 12 november 2011

¤¤¤ Vi hann med mycket idag ¤¤¤


Dagens foto får bli på Thor när vi lunchar hela familjen inne på McDonald´s på Överby.

Dagen började tidigt med lite jobb och sedan fick jag en mysfrukost med familjen. Inte alltid det händer, iallafall inte i veckan. Vi gjorde oss iordning och sedan bar det iväg in till stan.
Tänkte att vi skulle göra ordning för bättre förvaring i källaren. Som det är nu så har vi mest massor av olika hopplock som vi förvarar våra grejer i. Så vi köpte lite delar till en ny hylla. Bara 770 kr fattigare och då har vi väl ca 4 sektioner till att köpa. Men men ... vi får börja någonstans. Tar vi bara tag i detta snarast så kan jag ha lite koll på alla vinterkläder och skor som hänger det nere på och om vartannat.

Hälsade på min lille morfar på minneslunden idag. Det var väldigt fint där men jag saknade lugnet som jag ville skulle infinna mig. Jag hade en Thor som gapskrek i famnen på Anders så det förstörde mer eller mindre hela stämning, vilket var väldigt tråkigt då jag faktiskt kände att jag behövde lite tid med morfar. Tänker på honom jätte mycket nu. Dom senaste dagarna har varit jobbiga och jag får tårar i ögonen lite då och då. Saknar honom.





Vi blev bjudna på fika hemma hos Olsson och Maria. Det var mysigt och kul att få komma och träffa dom. Alldeles för längesen sist! Hoppas nu bara att dom kan komma till oss nästa helg.


Detta blev en lördag som var intensiv med två pojkar som skötte sig ypperligt mestadelen av dagen och som somnade nästa på stört när huvudet nådde kudden. Detta gjorde att jag och Anders hann med en film på kvällen. 


En "kall" komedi med Jim Carrey " Mr. Poppers pingviner" heter filmen och den var så där lite småmysig. Man listade ut filmen på ca 5 min men vad gör det, Jim är alltid bra. Betyg på denna film - 3:a

söndag 30 oktober 2011

¤¤¤ Saknar dig ¤¤¤


Är det så här det ska kännas?
Ska man gå igenom livet med en tomhet?
Jag saknar min morfar något så fruktansvärt!
Kommer man jämt gå runt och vara lite ledsen inombords?
Även om det inte syns utåt sett så känns det hela tiden.
Han försvann från oss i maj och nu finns det bara den här enorma saknaden.
Den bara finns där som en enorm stor och tung börda att gå runt att bära på.

Det är ju egentligen först nu som man känner av att morfar är borta. Nu, när man inte har fått se eller pratat med honom på så länge. Sakta men säkert har det börjat att sjunka in. Han finns inte mera.

Jag kommer aldrig mera att få se honom eller känna hans doft (morfar luktade alltid så himla gott, antingen var det Nivea eller någon kokosolja som han smorde in sig med).

Jag älskar dig så mycket, lilla morfar. Och detta gör så ont!
Du var ju fullt frisk, varför var detta tvunget att drabba oss?
Det är kanske själviskt att tänka så men, jag behöver fortfarande min morfar. Han har varit som en pappa för mig och alltid funnits där. Allt från den minsta småsak till vad som verkade vara största bekymmren. Han ställde alltid upp.
Lilla mormor är ensam kvar och allting är annorlunda, inget kommer någonsin bli sig likt igen.
Och hur ska det kunna bli det?
Världens bästa morfar finns inte hos oss längre....

fredag 1 juli 2011

¤¤¤ Det hjälpte ¤¤¤


En fruktansvärt jobbig dag är över. Jag ville verkligen inte att den skulle komma. Men nu när det är gjort så känns det faktiskt skönt på ett vis. Morfars begravning var väldigt fin. Den var ljus och det spelades fina och välkända melodier och allt var väldigt lättsamt. Men det gjorde ju inte mindre ont för det. Att veta att morfar låg i kistan och att vi lämnade honom ensam kvar var verkligen så jobbigt. Att se det jätte fina kortet på min leende morfar som stod på kistan var jätte svårt. Jag grät redan när kyrkklockorna slog, efter det grät jag under hela tiden. Att se min store, tuffe kusin gråta gjorde saken ännu värre. Min morfar Sven var ju hans stål farfar. Vår idol. Någon som alltid funnits där och hjälpt oss och stöttat oss. Att vi nu är vuxna spelar ingen roll. Sin förebild vill man alltid ha kvar, någon att förlita sig på, och som man faktiskt vet kommer att lyssna och hjälpa. Det mina vänner... var min älskade morfar.
Kvällen blev inte som planerad. Anders valde att stanna hemma (skulle åkt på Maiden) så vi spenderade tiden med barnen och sedan blev det film. Till det åt jag salladsbulle. Efter allt detta var klockan bara tio så jag tog faktiskt på mig träningskläderna och begav mig ut. Jag sprang och jag sprang fort (enligt mig) och det var så befriande. Kändes som om jag kunde klara allt. Det var verkligen härligt! Det blev inte långt (2,19 km) men det gjorde inget. Huvudsaken är att allt kändes bättre när jag kom hem igen, det hjälpte att få komma ut och bara klarna tankarna lite.

Det känns dock som om jag är allergisk, då näsan känns tät och ögonen bara rinner men det är väl så det är... tårarna kommer lite när dom själva vill. Ett endaste litet minne och vips så är man där igen. Men det är fina minnen och det är tårar av sorg över att jag inte kan berätta allt som jag vill för morfar.

När vi hade hämtat barnen från dagis frågade Loke Anders om Morfar Sven hade vaknat nu?
Ni kan tänka vad barnen grubblar. Det är ju mycket mer som snappas upp än vad man tror iallafall.

onsdag 29 juni 2011

¤¤¤ Idag gäller det! ¤¤¤

Med allt som helt plötsligt blev bestämt så kommer det att bli en händelserik och trevlig dag med goda vänner och mat. Sånt är härligt. Speciellt mitt i veckan, då känns det inte lika långt till helgen. Just denna helgen längtar jag dock inte till. Morfars begravning är på fredag och det börjar verkligen krypa nära inpå nu. Har ju kunnat skjuta det framför mig så länge men nu så är det oundvikligt. Och det börjar bli så verkligt. Precis som om jag nyligen förstått att min älskade morfar faktiskt inte finns med oss längre. Oftast är det under bilfärd som det kommer över mig och jag kan bara börja storgråta.
Sen så är det ju detta mad vad man ska ha på sig på begravningen. Mormor har bestämt att det ska vara ljusa kläder, tänk skolavslutning. Det ska vara kläder som man kan ha på sig igen, alltså inget enbart till begravningen. Jag vann en helt underbar klänning på Tradera som skulle passa bra. Den är lång och går i färgerna, bruna, beige, grön, turkos. Men eftersom jag gillar denna klänning så mycket så VILL jag inte ha den på begravningen. Då kommer jag ju aldrig kunna ha på mig den med glädje. Det enda den kommer att påminna om är morfars begravning.
Nu till en extremt viktig fråga - Måste men ha strumpbyxor i kyrkan? det är nämligen min största skräck! Jag avskyr nylon!

Nu till vad rubriken handlar om. Idag är det första vägningen på över 3 veckor. Jag har kämpat som tusan med träningen (sen i lördags har jag gjort något varje dag). Har försökt mig på en mer hälsosam kost och räknat points. Jag vet att jag inte gått ner i vikt (hur skulle det vara möjligt) men jag kanske inte har gått upp ALLT för mycket.



onsdag 8 juni 2011

¤¤¤ Så skönt att få gråta ¤¤¤


Har inte kunnat gråta sen dagen efter min morfar dog, även när jag tänker på att han är borta så gråter jag inte. Ledsen blir jag men tårarna visar sig inte.
När Anders berättade för mig vad Loke sagt blev jag så rörd att tårarna äntligen kom. Och det var så befriande. Det var en bekräftelse på att jag inte är okänslig.
Anders hade nämligen tagit med sig barnen ut på en sväng med bilen. När dom åkte över en hög bro hade Loke sagt något om att dom var högt ovanför vattnet och att det fanns båtar där nere. Enligt Loke så kunde man låna en båt och åka till Sven (morfar). För man kan ju åka båt till himlen.
Tårarna kommer nu igen.

Jag tycker att hans tanke är så himla vacker och jag önskar verkligen att det kunde vara så. Att jag kunde få komma upp till morfar och bara få vara barn igen och sitta i hans knä. Känna hans doft av kokos eller nivea. (Han var alltid jätte brun och var noga med att smörja in sig).
Det absolut finaste av allt är att Loke tänker på honom ibland. Att min morfar har lämnat ett så stort avtryck efter sig även hos honom gör att jag blir alldeles varm i hjärtat.


torsdag 26 maj 2011

¤¤¤ Behöver projekt nu ¤¤¤

Nu mer än någonsin känner jag att jag måste ha något att göra. Blir jag still för länge så kommer tankarna och då kommer tårarna.
Även fast jag skrattar och ler emellanåt så är det ju fortfarande jobbigt. Även om jag inte gråter så att det syns så gråter jag ju ändå inuti. Jag saknar min morfar, det känns tomt utan honom.
Och det konstigaste och sjukaste av allt är att livet fortsätter. Jobbet ska skötas, barnen ska tas om hand om och maten skall ätas.
Pratade med mormor igår och hon lät sansad och lugn. Det jobbigaste var över nu sa hon. Men jag tröstar mig med att han finns här. Jag känner hans närvaro.
Och jag hoppas verkligen att det är så för henne. Att hon kan få känna sig trygg med den tron.

Kvällen innan detta overkliga hände tog jag tag i ett projekt KÖKET. Målade bröstpanelen vit. Och helt plötsligt fick jag ett nytt kök.

Innan målningen var panelen brun.

Efter en grundmålning och två lager med akrylatfärg ser det nu ut så här.



Hann springa in till Eva loppis igår innan vägningen och köpte elementskyddet som jag snokade reda på redan förra veckan. Jätte fin är den med väldigt få skavanker. Inget som man inte kunde rätta till med lite färg ;)


Jag trivs just nu väldigt bra i mitt kök. Längtar till loppisar så att jag kan hitta något fint att ha på min "nya bänk". Ska be mamma om svart virkad löpare tror jag.


Vägningen igår gick över förväntan. -0,9 kg. Jag närmar mig mitt mål. 72 kg ska jag väga i slutet av juni. Om bara min förkylning kan flytta så att jag kan ta tag i träningen. Tills dess så är det promenader som gäller. Och man ska inte underskatta promenader. Det var nog dom som hjälpte mig med viktminskningen denna vecka.

måndag 23 maj 2011

¤¤¤ Det är tur att man inte vet vad som komma skall ¤¤¤

Hade bestämt mig för promenad idag, trots förkylning så jag traskade iväg på morgonkvisten innan alla vaknat hemma. Det var varmt och solens strålar sken på mig. Jag riktigt njöt över att få komma ut.
När jag kom fram till en liten skogstig saktade jag in lite på farten och plockade lite av dom ljuvliga liljekonvaljen. Dessa blommor tillägnar jag nu min älskade morfar.

Jag tog kort på all den fina grönskan som gjorde mig alldeles varm i kroppen. Jag hoppas nu att det var på denna stig som min morfar gick på när han gick ifrån oss. Idag valde han nämligen att lämna oss.




Min morfar Sven blev endast 71 år. Han var pigg och kry. Spelade fotboll två gånger i veckan och var alltid glad, lite stressad, men glad. Vi alla älskade honom så mycket och jag hoppas verkligen att han vet om det. Just idag valde han att gå ut och klippa gräset. Det overkliga hände och han föll ihop. Sedan vaknade han inte mera.
När vi kom till sjukhuset var allt redan för sent. Vi hann inte säga adjö, då han dog redan i ambulansen. När jag fick se min mormors ansikte, dessa tysta tårar, så brast det för mig. Min värsta mardröm är här.
Jag älskar min mormor och morfar så mycket. Dom har ALLTID funnits där för mig. Det spelar ingen roll vad det har varit så har dom kommit och hjälpt mig. Dom har varit som mina föräldrar.
Jag har endast haft ett mål i livet, och det var att mina barn skulle få uppleva mina morföräldrar. Jag ville nämligen att mina barn skulle få träffa världens bästa morföräldrar.

Jag kommer nog aldrig kunna förklara hur jag faktiskt mår just nu. Det spelar ingen roll att folk tröstar med ord som - det gick ju fort iallafall, han fick ju inte lida.
Jag vet allt detta, men jag är uppenbarligen självisk, för det enda jag vill skrika är att JAG LIDER! HAN LÄMNADE MIG!

Att se mormor ensam kvar gör mig alldeles tung i hjärtat. Ett helt liv har dom spenderat tillsammans och det fick ett så abrupt slut.

Jag hoppas nu att morfar har det bra i himlen. Jag hoppas att han fortsätter att spela sin fotboll och jag hoppas att han har några andra barn att busa och leka med där uppe.

Vi kommer nämligen ALDRIG att glömma honom.

Hur överlever man något sånt här?



torsdag 9 december 2010

¤¤¤ Minnesstund för farfar ¤¤¤



En tavla hemma hos farmor som jag alltid har gillat,
det är alla vi kusiner som är samlade på den.

Dem flesta från pappas släkt samlades hemma hos farmor för lite fika och minnen. Det blev ganska så trångt då vi är många men vad gjorde väl det. Finns det hjärterum finns det stjärterum. Att alla kusinerna förut vi hade med sig barnen var ju en miss men nu i efterhand var det nog ganska bra att vi inte tog med barnen, dom är ju mer vilda än tama och det hade nog varit svårt med så mycket folk. Eftersom dem flesta i pappas släkt är Jehovas vittnen så fick vi vara med om en trevlig bönestund =S och allvarligt, sicket dravel!!! Men som vi sa efteråt så är det nog skönt för farmor att ha den tron nu, att hon snart kommer att träffa farfar igen eftersom han ska återuppstå.

Farmor & farfar

I hela 62 år var dom gifta och dom träffades när farmor var 13 år. Hon berättade att dom nästan aldrig varit ifrån varandra och att hon saknar sin livskamrat mest av allt. Farmor kändes ändå stark och det märktes att hon trivdes över att ha alla omkring sig (barn, barnbarn och barnbarns barn).


Pappa och alla hans syskon

Jag kände ju inte min farfar så väl (inte farmor heller för den delen) och tyckte det var tråkigt att jag inte kunde minnas några speciella saker från deras hem. Ni vet, dom där speciella sakerna som har sin plats och som man inte får röra. Det fanns inget kvar som påminde om farfar och en enkelsäng stod redan inne i sovrummet. En ensam tandborste stod på toaletten och det var väl först då som jag faktiskt förstod att farmor bor ensam i lägenheten. Lille farfar sover nu, långt långt borta från oss andra.






Några av kusinerna och mina kusinbarn

torsdag 25 november 2010

¤¤¤ Imorgon säger vi farväl ¤¤¤

Idag somnade farfar in efter lång tids sjukdom.
Givetvis var det cancer (vad annars).
Jag hade ingen bra relation med min farfar men jag tvekar inte på att han kommer att titta ner och vaka över oss. Över hela sin jätte stora familj.
Farfar är den enda i släkten som jag förlorat och jag hoppas verkligen inte att detta är något som jag kommer att få uppleva snart igen.
Imorgon ska vi ta farväl på sjukhuset.

torsdag 11 november 2010

¤¤¤ Mitt hjärta brister ¤¤¤

Nu har det hänt igen.

Min absolut bästa barndomsvän har det nu enormt jobbigt. Hennes mamma gick bort idag. Och detta smärtar mig så mycket.
Nu umgås jag ju inte med min vän längre och det gör också ont. Skulle så gärna vilja finnas där för henne just nu. Jag förstår inte vad det är hon går igenom men jag skulle vilja hjälpa på något sätt. Att bara finnas till hands för henne.
Hennes familj var min familj under tiden då vi umgicks som mest, och detta var under många år. Min väns mamma finns med i många utav mina fina minnen, hon är en stor del av min barndom. Jag fick åka med till både spanien och italien och under vissa somrar både jag nästan hos dom jämt. Härliga minnen.
Jag var även med när min väns mamma fick diagnosen bröstcancer. All förtvivlan vi kände och alla frågor som surrade. Men då klarade hon det.
Nu har min väns mamma varit väldigt sjuk under lång tid igen. Och jag hoppas att det känns som en befrielse nu när hon inte behöver ha ont längre.


Varje år skänker vi så enormt mycket pengar till allt var Cancerfonden heter. Och ändå går denna förbannade sjukdom inte att bota. Det kanske finns dom som klarar sig, men det känns som om merparten faktiskt dör. Att cancer flyttar på sig och ligger och slumrar under några år till att sedan blossa upp igen på ett annat ställe och då vara ännu mer aggresiv.
Jag tänker ta tag i detta och ska faktiskt ha en "Stöd Rosa bandet" dag. Vi tänker samla in pengar till Cancerfonden genom att hålla i olika pass på Hälsoborgen i Grästorp. Man kommer att kunna vara med på Vattengympa, zumba eller box. Det kostar 50kr /pass och allt går till Cancerfonden då Hälsoborgen är med och sponsrar med lokal. Får man inte plats på passet så kommer man kunna simma som vanlig. Man betalar då entré till badet och man kommer att kunna skänka pengar i receptionen.
Bokar gör man på 0514-51410 eller via hemsidan halsoborgen.com

Denna sjukdomen kommer bara närmare och närmare.
VI MÅSTE GÖRA NÅGOT ÅT DETTA!

tisdag 12 oktober 2010

¤¤¤ Nu är det nära ¤¤¤

Fick en tråkig rapport om farfar igår. Han är såpass dålig att deras stora fest är inställd. Den 23:e oktober firar farmor och farfar 60 år som gifta och detta skulle uppmärksammast med brakfest då alla barn och barnbarn och barnbarns barn var inbjudna. Vi är ju några stycken då pappa har 6 syskon, jag har typ 17 kusiner och typ 4 av dom har inte barn. Släktingarna från Danmark är hitbjudna så det skulle verkligen slås på stort.

Men nu är lille farfar så dålig, han spyr blod, han har ont och han bara gråter. Vi får inte hälsa på nu heller eftersom vi är förkylda. Men troligtvis kommer han att dö hemma. Det är det han vill iallafall. Om nu bara han kan låta bli att vara så envis och verkligen ta sina morfintabletter så att han slipper att ha så ont. Ja, se gubbar!


söndag 10 oktober 2010

¤¤¤ Lille Farfar ¤¤¤



Du klarade dig undan en gång men cancer fick dig i sitt våld igen.
Denna gången finns det inget att göra. Du kommer inte att klara dig och ingen vet hur länge det handlar om.
Jag vet att vi inte haft den bästa kontakten genom livet men du är ändå min lille farfar. Min danske farfar som jag knappt har förstått pågrund av att du fortfarande bryter på danska. Men det är lite av din charm ;)
Fick iallafall en sista dans då du var pigg på mitt bröllop. Det kommer jag att minnas så länge jag lever.



Farfar med käppen och pappa bakom.



Sista dansen?

fredag 1 oktober 2010

¤¤¤ Livet är allt bra orättvist ¤¤¤

Pratade med en kille på jobbet idag, hans mamma dog för 6 månader sen. Hon satt hemma i soffan och hennes kroppspulsåder brast. Det var han som hittade henne 12 timmar senare. Allt gick fort, hon kände ingen smärta.
Läste om en tjej från Trollhättan, Sative, hennes nyfödde son dog efter 7 sju dagar. Han föddes med en propp i kroppspulsådern. Dom fick stänga av respiratorn och till slut somnade han in. Det var tur att jag var själv i fikarummet när jag läste detta för jag grinade som en tok. "Sative" berätta hela förloppet utförligt och jag skakades ända in i själen.

Vad är detta för något?!

Jag är absolut inte troende. Är inte ens med i kyrkan. SÅ därför kan väl alla ni som verkligen tror på någon högre makt förklara varför i all världen något sådant måste hända.
Varför måste en sju dagars baby dö?

Livet är allt bra orättvist och jag känner snart att jag inte vill vara med mera. ÄR ständigt orolig över att någonting ska hända mina nära och kära. Samtidigt kan jag ju inte hålla alla inlåsta (även fast tanken har slagit mig).

Är rädd helt enkelt och det är ingen känsla som jag vill ska stanna.



Life sucks!
Get use to it!

torsdag 30 september 2010

¤¤¤ Jag vill ALDRIG mer! ¤¤¤

Jag vet att det kommer att hända igen.
Men jag vill inte!!!
Jag vet att det kommer att hända inom dom närmaste åren.
Men jag vill ALDRIG mera behöva vara med om detta!
Ändå vet jag att det är ett nödvändigt ont.
Livet har sin gilla gång och det finns inget vi kan göra åt det.

Jag var på begravning igår. Min första.
Jag kände inte den döde så väl men jag känner hans barn och tänkte att jag skulle vara med och visa mitt stöd. Det visade sig att jag var en av dom som behövde mest stöd.
Det räckte att jag kom in i kyrkan och hörde orgel musiken. Tårarna började så sakta sippra och jag tänkte så oerhört mycket. På allt, livet, familjen, allt.
När vi sedan skulle ta avsked, bänkrad för bänkrad, och jag kom fram till kistan och såg mina barns kusiners teckningar som låg på kistan så brast det för mig. Dom är 8 och 10 år och deras morfar finns inte längre. Hur ska man kunna förstå det?
När ceremonin var över och vi skulle ut och tacka min svägerska och hennes syster kände jag mig bara så otillräcklig. En kram var vad jag kunde bidraga med och det kändes så futtigt.
Ville göra så mycket mera men vad?
Räcker det med att bara finnas till hands? Att ni ska veta att när det känns svårt så är jag bara en 10 minuters resa eller ett telefonsamtal ifrån er.




Nu har du inte ont längre
Vila i frid

måndag 13 september 2010

¤¤¤ Jag lider ¤¤¤

Undrar vad man kommer att känna den dagen ens föräldrar går bort?
Kommer man att förstå det?
Dom har ju alltid funnits där.
Även dom gångerna man känt att man hatar sina föräldrar tror jag inte att man menat det.
Vad skulle man göra utan dom?
Ringer ju alltid till mamma om jag är osäker på något och alltid till pappa om jag behöver hjälp med något händigt. Och kan dom, så ställer dom alltid upp.

Skälet till att jag tänker och skriver om detta är att en väldigt kär och nära vän till mig förlorade sin pappa igår. Efter att dom fått reda på sjukdomen gick allt så himla fort och helt plötsligt finns han inte mera. Hur går man vidare efter en sådan händelse?

Vad ska jag göra? Ska jag ringa och visa att jag bryr mig eller blir det bara jobbigt? Kommer säkert att börja gråta och då känns det ju inte som att jag hjälper. Man kanske ska vänta några dagar och sedan åka dit istället? Men hon kanske inte orkar ta emot besök. Jag vet faktiskt inte!!!!! Fult av mig att göra detta till mitt problem men jag har faktiskt inte varit med om detta förut.



Några goda råd?