¤¤¤ Jag vill ALDRIG mer! ¤¤¤

Jag vet att det kommer att hända igen.
Men jag vill inte!!!
Jag vet att det kommer att hända inom dom närmaste åren.
Men jag vill ALDRIG mera behöva vara med om detta!
Ändå vet jag att det är ett nödvändigt ont.
Livet har sin gilla gång och det finns inget vi kan göra åt det.

Jag var på begravning igår. Min första.
Jag kände inte den döde så väl men jag känner hans barn och tänkte att jag skulle vara med och visa mitt stöd. Det visade sig att jag var en av dom som behövde mest stöd.
Det räckte att jag kom in i kyrkan och hörde orgel musiken. Tårarna började så sakta sippra och jag tänkte så oerhört mycket. På allt, livet, familjen, allt.
När vi sedan skulle ta avsked, bänkrad för bänkrad, och jag kom fram till kistan och såg mina barns kusiners teckningar som låg på kistan så brast det för mig. Dom är 8 och 10 år och deras morfar finns inte längre. Hur ska man kunna förstå det?
När ceremonin var över och vi skulle ut och tacka min svägerska och hennes syster kände jag mig bara så otillräcklig. En kram var vad jag kunde bidraga med och det kändes så futtigt.
Ville göra så mycket mera men vad?
Räcker det med att bara finnas till hands? Att ni ska veta att när det känns svårt så är jag bara en 10 minuters resa eller ett telefonsamtal ifrån er.

Nu har du inte ont längre
Vila i frid