¤¤¤ Det är tur att man inte vet vad som komma skall ¤¤¤

Hade bestämt mig för promenad idag, trots förkylning så jag traskade iväg på morgonkvisten innan alla vaknat hemma. Det var varmt och solens strålar sken på mig. Jag riktigt njöt över att få komma ut.

När jag kom fram till en liten skogstig saktade jag in lite på farten och plockade lite av dom ljuvliga liljekonvaljen. Dessa blommor tillägnar jag nu min älskade morfar.

Jag tog kort på all den fina grönskan som gjorde mig alldeles varm i kroppen. Jag hoppas nu att det var på denna stig som min morfar gick på när han gick ifrån oss. Idag valde han nämligen att lämna oss.

Min morfar Sven blev endast 71 år. Han var pigg och kry. Spelade fotboll två gånger i veckan och var alltid glad, lite stressad, men glad. Vi alla älskade honom så mycket och jag hoppas verkligen att han vet om det. Just idag valde han att gå ut och klippa gräset. Det overkliga hände och han föll ihop. Sedan vaknade han inte mera.

När vi kom till sjukhuset var allt redan för sent. Vi hann inte säga adjö, då han dog redan i ambulansen. När jag fick se min mormors ansikte, dessa tysta tårar, så brast det för mig. Min värsta mardröm är här.

Jag älskar min mormor och morfar så mycket. Dom har ALLTID funnits där för mig. Det spelar ingen roll vad det har varit så har dom kommit och hjälpt mig. Dom har varit som mina föräldrar.

Jag har endast haft ett mål i livet, och det var att mina barn skulle få uppleva mina morföräldrar. Jag ville nämligen att mina barn skulle få träffa världens bästa morföräldrar.

Jag kommer nog aldrig kunna förklara hur jag faktiskt mår just nu. Det spelar ingen roll att folk tröstar med ord som - det gick ju fort iallafall, han fick ju inte lida.

Jag vet allt detta, men jag är uppenbarligen självisk, för det enda jag vill skrika är att JAG LIDER! HAN LÄMNADE MIG!

Att se mormor ensam kvar gör mig alldeles tung i hjärtat. Ett helt liv har dom spenderat tillsammans och det fick ett så abrupt slut.

Jag hoppas nu att morfar har det bra i himlen. Jag hoppas att han fortsätter att spela sin fotboll och jag hoppas att han har några andra barn att busa och leka med där uppe.

Vi kommer nämligen ALDRIG att glömma honom.

Hur överlever man något sånt här?