¤¤¤ Det hjälpte ¤¤¤

En fruktansvärt jobbig dag är över. Jag ville verkligen inte att den skulle komma. Men nu när det är gjort så känns det faktiskt skönt på ett vis. Morfars begravning var väldigt fin. Den var ljus och det spelades fina och välkända melodier och allt var väldigt lättsamt. Men det gjorde ju inte mindre ont för det. Att veta att morfar låg i kistan och att vi lämnade honom ensam kvar var verkligen så jobbigt. Att se det jätte fina kortet på min leende morfar som stod på kistan var jätte svårt. Jag grät redan när kyrkklockorna slog, efter det grät jag under hela tiden. Att se min store, tuffe kusin gråta gjorde saken ännu värre. Min morfar Sven var ju hans stål farfar. Vår idol. Någon som alltid funnits där och hjälpt oss och stöttat oss. Att vi nu är vuxna spelar ingen roll. Sin förebild vill man alltid ha kvar, någon att förlita sig på, och som man faktiskt vet kommer att lyssna och hjälpa. Det mina vänner... var min älskade morfar.

Kvällen blev inte som planerad. Anders valde att stanna hemma (skulle åkt på Maiden) så vi spenderade tiden med barnen och sedan blev det film. Till det åt jag salladsbulle. Efter allt detta var klockan bara tio så jag tog faktiskt på mig träningskläderna och begav mig ut. Jag sprang och jag sprang fort (enligt mig) och det var så befriande. Kändes som om jag kunde klara allt. Det var verkligen härligt! Det blev inte långt (2,19 km) men det gjorde inget. Huvudsaken är att allt kändes bättre när jag kom hem igen, det hjälpte att få komma ut och bara klarna tankarna lite.

Det känns dock som om jag är allergisk, då näsan känns tät och ögonen bara rinner men det är väl så det är... tårarna kommer lite när dom själva vill. Ett endaste litet minne och vips så är man där igen. Men det är fina minnen och det är tårar av sorg över att jag inte kan berätta allt som jag vill för morfar.

När vi hade hämtat barnen från dagis frågade Loke Anders om Morfar Sven hade vaknat nu?

Ni kan tänka vad barnen grubblar. Det är ju mycket mer som snappas upp än vad man tror iallafall.