¤¤¤ Saknar dig ¤¤¤

Är det så här det ska kännas?

Ska man gå igenom livet med en tomhet?

Jag saknar min morfar något så fruktansvärt!

Kommer man jämt gå runt och vara lite ledsen inombords?

Även om det inte syns utåt sett så känns det hela tiden.

Han försvann från oss i maj och nu finns det bara den här enorma saknaden.

Den bara finns där som en enorm stor och tung börda att gå runt att bära på.

Det är ju egentligen först nu som man känner av att morfar är borta. Nu, när man inte har fått se eller pratat med honom på så länge. Sakta men säkert har det börjat att sjunka in. Han finns inte mera.

Jag kommer aldrig mera att få se honom eller känna hans doft (morfar luktade alltid så himla gott, antingen var det Nivea eller någon kokosolja som han smorde in sig med).

Jag älskar dig så mycket, lilla morfar. Och detta gör så ont!

Du var ju fullt frisk, varför var detta tvunget att drabba oss?

Det är kanske själviskt att tänka så men, jag behöver fortfarande min morfar. Han har varit som en pappa för mig och alltid funnits där. Allt från den minsta småsak till vad som verkade vara största bekymmren. Han ställde alltid upp.

Lilla mormor är ensam kvar och allting är annorlunda, inget kommer någonsin bli sig likt igen.

Och hur ska det kunna bli det?

Världens bästa morfar finns inte hos oss längre....