lördag 9 juli 2011

¤¤¤ Helvetes kryp ¤¤¤



Det finns små kryp och sedan finns det SMÅKRYP!
Hatar fästingar!

Har varit väldigt skonad under mina år, aldrig tagit en enda fästing på mig själv. Möjligtvis några på katten. Bara det är äckligt!
Men nu, under mindre än en månads tid har jag tagit fyra stycken på oss hemma i familjen. Och då är inte katten medräknad!
Den första jag hittade satt i knävecket på mig, min första reaktion var - oj! har jag fått ett födelsemärke? Men upptäckte ganska så fort att så inte var fallet.
Fästing nummer två satt i lille Thors knäveck.
Fästing nummer tre hittades i Lokes hårbotten inne på Astrid Lindgrens värld.
Fästing nummer fyra är nog ändå den äckligaste hitills. Den satt på Thors ögonlock. Mitt bland fransarna. Man såg den inte när man tittade rakt på honom men uppifrån kunde jag se den. Den lossnade dock väldigt lätt och det gjorde nog inte ont då Thor inte sa någonting.

Nu tycker jag att det kryper på mig hela tiden! OCH... jag har inte tagit en ENDA fästing på katten en så länge. Är det meningen att vi ska få dom istället?

HELVETES KRYP!

DÖD ÅT DOM ALLA!

torsdag 7 juli 2011

¤¤¤ Hemma igen ¤¤¤

Tre dagar går fort när man har roligt och saker inplanerade.
Vi åkte mot Småland på måndag morgonen och intog vår lilla stuga på campingen i Vimmerby.

Vi hoppar raskt över till tisdagen då det var Astrid Lindgrens värld som stod på schemat. Vi tog på oss lite extra kläder då det var både kallt och regnet hängde i luften men så fort vi gick in genom portarna så slog vädret om och solen tittade fram och det blev riktigt varmt till slut.
pippi och Emil var helt klart dom stora favoriterna för Loke och jag tror att han var hel nöjd när dagen var slut.
Tillbaka på campingen spenderade vi tid i vattenlandet. Vilket var väldigt skönt efter en hel dag ute. Tyvärr var inte vädret på vår sida då, när solen försvann blev det lite kallt igen. Men det spelade uppenbarligen ingen roll för barnen. Och vad gör man inte för de små liven?

Onsdagens morgon ägnades åt att sova. Kvart över nio vaknade vi och då var det hög tid för frukost och ihop packning.
På hemvägen tittade vi in till "Bullerbyn" som inte var så märkvärdigt egentligen. Det var kul att ha sett det men det fanns inte direkt mycket att titta på. Att titta på Emils hus i Katthult var betydligt roligare och Loke tyckte det var spännande att få gå in i " Snickarboa".
Annars gick väl hemresan lite i panik. Barnen skrek och grät och satt inte still. Thor till och med spydde upp lite äpple så det var high life.
Vi stannade till för mat i Mullsjö och det märktes på bägge barnen att dom var hungriga då dom åt upp nästan allt på tallriken med köttbullar och potatis. Det är klart, har man inte ätit ordentligt på tre dagar så, blir man ju kanske hungrig . Det är inte lätt att försöka sitta ner och äta när det är flera andra barn som inte heller vill sitta still. Dom trissar ju upp varandra till tusen.

Bilder kommer när jag orkat få bort dom ur kameran. :)

Stort tack till Marika och Emma med deras familjer. Det var verkligen en trevlig och mysig semester vi fick.

fredag 1 juli 2011

¤¤¤ Det hjälpte ¤¤¤


En fruktansvärt jobbig dag är över. Jag ville verkligen inte att den skulle komma. Men nu när det är gjort så känns det faktiskt skönt på ett vis. Morfars begravning var väldigt fin. Den var ljus och det spelades fina och välkända melodier och allt var väldigt lättsamt. Men det gjorde ju inte mindre ont för det. Att veta att morfar låg i kistan och att vi lämnade honom ensam kvar var verkligen så jobbigt. Att se det jätte fina kortet på min leende morfar som stod på kistan var jätte svårt. Jag grät redan när kyrkklockorna slog, efter det grät jag under hela tiden. Att se min store, tuffe kusin gråta gjorde saken ännu värre. Min morfar Sven var ju hans stål farfar. Vår idol. Någon som alltid funnits där och hjälpt oss och stöttat oss. Att vi nu är vuxna spelar ingen roll. Sin förebild vill man alltid ha kvar, någon att förlita sig på, och som man faktiskt vet kommer att lyssna och hjälpa. Det mina vänner... var min älskade morfar.
Kvällen blev inte som planerad. Anders valde att stanna hemma (skulle åkt på Maiden) så vi spenderade tiden med barnen och sedan blev det film. Till det åt jag salladsbulle. Efter allt detta var klockan bara tio så jag tog faktiskt på mig träningskläderna och begav mig ut. Jag sprang och jag sprang fort (enligt mig) och det var så befriande. Kändes som om jag kunde klara allt. Det var verkligen härligt! Det blev inte långt (2,19 km) men det gjorde inget. Huvudsaken är att allt kändes bättre när jag kom hem igen, det hjälpte att få komma ut och bara klarna tankarna lite.

Det känns dock som om jag är allergisk, då näsan känns tät och ögonen bara rinner men det är väl så det är... tårarna kommer lite när dom själva vill. Ett endaste litet minne och vips så är man där igen. Men det är fina minnen och det är tårar av sorg över att jag inte kan berätta allt som jag vill för morfar.

När vi hade hämtat barnen från dagis frågade Loke Anders om Morfar Sven hade vaknat nu?
Ni kan tänka vad barnen grubblar. Det är ju mycket mer som snappas upp än vad man tror iallafall.

torsdag 30 juni 2011

¤¤¤ Dagens skörd ¤¤¤

Jag har ganska så mycket jordgubbar nu. Den ena skålen plockades igår, och då tog vi av alla som var röda. Den andra plockades idag. Jösses! Vart ska detta sluta?


onsdag 29 juni 2011

¤¤¤ Tips tack, NU! ¤¤¤

Vad har vi gjort i den härliga värmen nu då? Jo, vi har tagit tag i vår slänt vid garaget. Sågat med motorsåg och tagit bort döda barrväxter. Men nu då? Vad ska vi ha där istället? Är väldigt tacksam för tips.

Anders in action



Inte så snyggt just nu kanske men det är betydligt bättre än barrbuskarna som var där innan.

En ny rutin har kommit in i min vardag. En gång om dagen måste jag numera gå ut och plocka jordgubbar. Det är så underbart gott att ha tillgång till färska bär när man vill. Igår efter träningen och eftersnack blev jag stående och åt lite grann. Ljuvligt! Inga points är det heller och nyttigt till tusen.




¤¤¤ Idag gäller det! ¤¤¤

Med allt som helt plötsligt blev bestämt så kommer det att bli en händelserik och trevlig dag med goda vänner och mat. Sånt är härligt. Speciellt mitt i veckan, då känns det inte lika långt till helgen. Just denna helgen längtar jag dock inte till. Morfars begravning är på fredag och det börjar verkligen krypa nära inpå nu. Har ju kunnat skjuta det framför mig så länge men nu så är det oundvikligt. Och det börjar bli så verkligt. Precis som om jag nyligen förstått att min älskade morfar faktiskt inte finns med oss längre. Oftast är det under bilfärd som det kommer över mig och jag kan bara börja storgråta.
Sen så är det ju detta mad vad man ska ha på sig på begravningen. Mormor har bestämt att det ska vara ljusa kläder, tänk skolavslutning. Det ska vara kläder som man kan ha på sig igen, alltså inget enbart till begravningen. Jag vann en helt underbar klänning på Tradera som skulle passa bra. Den är lång och går i färgerna, bruna, beige, grön, turkos. Men eftersom jag gillar denna klänning så mycket så VILL jag inte ha den på begravningen. Då kommer jag ju aldrig kunna ha på mig den med glädje. Det enda den kommer att påminna om är morfars begravning.
Nu till en extremt viktig fråga - Måste men ha strumpbyxor i kyrkan? det är nämligen min största skräck! Jag avskyr nylon!

Nu till vad rubriken handlar om. Idag är det första vägningen på över 3 veckor. Jag har kämpat som tusan med träningen (sen i lördags har jag gjort något varje dag). Har försökt mig på en mer hälsosam kost och räknat points. Jag vet att jag inte gått ner i vikt (hur skulle det vara möjligt) men jag kanske inte har gått upp ALLT för mycket.



måndag 27 juni 2011

¤¤¤ Jag klarade det! ¤¤¤

Hade två mål som skulle klaras av innan juni är slut. Idag fixade jag det ena målet. Jag sprang runt forshall! Det beror ju lite på hur man räknar men så som jag räknar så tog jag mig hela vägen runt (start och stopp är inte på samma ställe) och det visar sig vara en sträcka på 3 km. Hade nog faktiskt orkat mera, det gick av bara farten. Skönt väder att springa i, nästan för varmt. MEN JAG ÄR IALLAFALL GRYMT STOLT!
Det andra målet var att väga 72 kg OCH det gör jag inte! Vet inte vad som har hänt men dom senaste veckorna har gjort att jag inte kunnat väga mig. Dålig ursäkt, jag vet. Men detta har bara gjort så att jag inte kommit in i tänket och planerandet igen. Men på onsdag är det dags, jag får helt enkelt stå mitt kast och skämmas när jag kommer dit. Men det är väl det som gör att jag tar tag i det igen.