Har precis läst ut en bok som jag blev väldigt berörd av. Boken heter" Daniel pratar inte" och handlar om en familj som inser vid sonens kommande 3 årsdag att allt inte står rätt till med honom. Han pratar inte, kan skrika en hel dag i sträck, kan sitta still flera timmar och bara titta in i väggen och slutligen då försöka skada sig själv. Man får följa med framför allt i mammans kamp med läkare för att till slut få pojkens diagnos autism. Efter detta lever mamman bara för att få sin pojke "normal", hon jobbar hårt varje dag men får bara ett enda svar från alla läkare som hon träffar och det är negativt.
Det kändes så konstig att läsa denna boken för jag hade så svårt att sätta mig in i mammans situation. Jag menar, vad skulle jag själv göra om någon av mina egna pojkar inte kunde säga mamma? Med den där ljuvliga, söta och ljusa pojkrösten. Det känns ju som en sådan självklarhet att dom ska kunna göra sig förstådda.
När jag läste boken kunde jag ändå leva mig in i den och känna mammans förtvivlan men även glädjen när hon faktiskt får hjälp och får lite positiva resultat.
En lättläst bok som jag verkligen kan rekommendera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar